Det är så avgörande. Att bry sig lika mycket varje dag och om varje projekt/lösning/ produkt/möte (you name it) – i varje detalj. Det är livsfarligt att släppa taget. Sluta anstränga sig, Tackla av. Inte sträcka på sig. Inte orka. Bara göra det allra nödvändigaste. Minsta möjliga. Det som krävs. Inte krångla. Good enough liksom.
Då dör allting långsamt. Gnistan som en gång brann starkt blir svagare och svagare (och bra är väl kanske det så att man slipper se sig i spegeln?)
Man vaknar en dag och är en medioker kompromiss.
Och inte går det att skylla på omständigheter eller förutsättningar heller. Är man sann mot sitt högsta bästa så ändrar man på det som står i vägen för att man skall kunna leverera. Ifrågasätter. Skapar nya ramar. Bryter mot reglerna. Drar. Ber någon annan dra. Ändrar attityd. Gör det som krävs helt enkelt.
Det gäller att ha daglig kontakt med sin stolthet. Påminna sig om sin övergripande strävan/vision. Att leverera så bra som man vet att man kan och lite till, varenda gång. Då blir lägstanivån grym.
En valdigt bra paminnelse! Tack!!!
Men du kan väl inget annat än A+++? God fortsättning.